Om skolan som var nära att döda tre barn

Om det här inlägget

Triggervarning: Mobbning, misshandel

• Det här inlägget kommer att handla om mobbning.
• Vissa delar av inlägget kommer vara skrivet lite dramatiserat, mest på grund av att det gör det lättare att hantera känslomässigt.
• I slutet kommer det att komma en bunt med konkreta förslag och förklaringar för hur man sköter anti-mobbningarbetet på ett mycket bättre vis.
• Hela inlägget är skrivet i ett enda långt pass. Normalt sätt brukar jag gå igenom flera gånger, för att kapa bort pinsamma formuleringar och annat bös, men den här gången klarade jag inte av det utan att brista.

Då börjar vi:

En flicka med armar som var söndertrasade av rakblad.

En pojke som försökte hoppa ut från fönstret på den allra högsta våningen, men som en lärare hann stoppa i tid.

En pojke som under sex års tid fick höra att han var bög, spinkig, skulle passa sig djävligt noga. Varje rast gömde sig, eftersom han annars skulle åka på stryk.

En av dem har i dag genomlidit många självmordsförök. En av dem sitter i dag, över ett decennium senare, med maxdos på två olika antidepressiva medel.

Välkommen till Dalaskolan

Betrakta skolan. Två gigantiska, vita byggnader. En glad grön flagga visar att skolan tänker på sitt kretslopp och är miljömedvetet. När du knallar upp för trapporna kommer du märka två saker: Stengolvet med häftiga fossiler i, som barnen får långa föreläsningar om, och något annat, nämligen att skolan har ett mobbningsteam!

En bild på några av lärarna ler mot kameran. Några affisher från Friends hänger uppe på väggarna med fästmassa, som förkunnar att Magnus Uggla minsann varit mobbad han med.

Pojken kommer ut ur duschen, och inga av hans klasskamrater är kvar. Han tittar bort mot bänken där det står med stora bokstäver 'Böghörnan', och börjar hyperventilera och gråta. Hans kläder finns inte kvar. Han är naken, och droppar. Han skriker och ropar efter hjälp, men ingen kommer. Det är näst sista lektionen på dagen. Han är inte säker på att det kommer komma en nästa klass. Han gråter klart, hittar en t-shirt gömd under en bänk, och drar på sig den som ett par byxor. Han går ut på skolgården på jakt efter en lärare, och försöker att se till att hans snopp inte ramlar ur hålet där en nacke ska sitta...

Dalaskolan är ett föredöme. De har grön flagga som signalerar om hur bra de är på miljö,  har ett mobbningsteam, har kamratstödjare så att alla ska må bra och ett alldeles välfungerande elevråd.

Så då känns det kanske speciellt udda, när vi märker att minst fyra personer inte fått hjälp som har fungerat, när deras skolkamrater plötsligt vände mot dem.

Flickan går ut från rektorn, och stöter på en av de enda hon kan prata med på skolan. Hon berättar om att de bara sagt åt henne att vänta ut det, att det bara är några små bråkstakar.

Åren går, och till sist går de alla ur grundstadiet. Det är dags att byta skola. En av pojkarna blir misshandlad flera gånger per vecka på den nya skolan. Den nya skolan tog in flera av hans före detta klasskamrater. Men det tar den nya skolan mindre än ett år att komma till rätta med problemen när de väl upptäckte det.

Den nya skolan hade ingen grön flagga. Inget mobbningsteam. Inga affisher från Friends. Så hur kunde den nya skolan göra något som den andra skolan inte klarat på sex år?

Välkommen till Nya Påvelundsskolan

De blev arga

Att bli arg är exakt rätt reaktion när du får reda på att en elev blir mobbad. Om du märker att en elev har blivit misshandlad eller hotad måste du bli förbannad. Det måste ske handling, direkt.

En sak som varit på tal mycket är att lärare och rektorer har känt att de är maktlösa i situationer vad det gäller mobbing. Men ett av de kraftigaste knepen är att ryta till. Det är ok att vara förbannad. Det är rätt reaktion.

Det är också helt OK att skälla ut barn när de håller på med något såpass vidrigt. Få mobbarna att vara rädda för samtal med lärare och rektor när de faktiskt bevisligen har gjort något som är vidrigt och farligt.

De har kravlös uppföljning

Något som Nya Påvelundsskolan gjorde exakt rätt var att faktiskt ta och följa upp med mobbarna och ta in dem igen och igen. De gjorde det med hjälp av kuratorn, eleverna på skolan, och lärarnas hjälp. Och de följde även upp när de inte trodde att mobbarna hade gjort något. Helt av sig själva.

Ingen förälder var inblandad, ingen mobbad behövde press från sig att 'ange' någon.

Dalaskolan tog bara in mobbarna när de själva direkt lyckades bevisa att det hänt något. De satte sig ner, pratade med dem, och ingenting hände. Det var samma taktik de använde i sex år.

De har en kurator

När man har mobbade elever dyker psykisk ohälsa upp som bihang. Bortom detta är det även ett bra sätt att faktiskt veta hur det går kring mobbning. Om ingen vuxen regelbundet pratar med den mobbade, hur vet man då om ens taktiker fungerar?

De skapade stödgrupper för mobbade

En av sakerna Nya Påvelundsskolan gjorde väldigt, väldigt bra var att de skapade en stödgrupp för mobbade. Det gjorde att vi inte blev så väldigt socialt isolerade.

De skickade mobbarna på konfliktshanteringskurs

De gjorde insatser för att ändra på mobbarnas beteenden annat än bara piska. De fick gå i kurser för att hantera sin ilska, och även konflikthantering.

De ändrade sin metodik när saker inte fungerade

När de insåg att jag fortfarande efter en längre tid var mobbad ändrade de på sin plan. De blev långt mycket mer intensivare, kallade in mobbarna i en mycket högre frekvens, och även föräldrarna gick in mycket hårdare för att sätta ner foten. Det fungerade till slut.

De såg vad som hände runt sig!

När lärarna på skolan såg ett slagsmål gick de in direkt. Offret fick samtal där lärarna erbjöd hjälp med bland annat polisanmälan, och om annat stöd.

Så har det inte varit på alla skolor. Särskilt vet jag en vän som upprepade gånger blev misshandlad framför sina lärare utan hjälp. Det blir till slut som att se hemlösa tiggare. Man ignorerar, trots att det är smärtsamt att se. Samma sak gäller satsningar som exempelvis kamratstödjare. Elever som redan lärt sig att blunda för misshandel får plötsligt ett ansvar att rapportera om det.

De la upp att byta skola som alternativ

De gjorde det väldigt tydligt för mig att jag hade rätt att byta skola som alternativ, men de var alltid otroligt, otroligt tydliga med att det inte var mitt fel, och att de kände sig bristfälliga i sin hantering. De sa också att det gick att förflytta mobbarna, men också att de absolut förstod om jag inte ville göra det, att det var lätt att få en felaktig känsla av att man förstörde någons liv.

En elev ska inte någonsin behöva byta skola på grund av mobbning, och i en elevs värld existerar det egentligen inte som ett alternativ. Men att veta att det fanns där gav en en del ork att kämpa vidare. Det var aldrig någon som försökte övertyga mig om att det vore en bra idé, men de berättade om det ifall jag till slut skulle ge upp.

Be om hjälp!

Om ni känner att ni inte klarar av att hantera mobbingsituationer i er skola, måste ni be om hjälp.

Att inte be om hjälp om ni brister i er kompetens är direkt livsfarligt och ger livslånga problem för offren.

Saker att inte göra:

Tvinga inte mobbare och den mobbade att umgås

Det känns säkert som en fantastisk idé. Om de bara lär känna varandra så kommer de sluta bråka. Och visst, det är en fin tanke, men i praktiken har det lett till flera traumatiska historier.

Ett praktexempel var när en nära vän blev inlåst i flera timmar ensam i ett rum med sina mobbare. Det hela slutade med att hon nästan blev dränkt i en toalett.

Bara gör det inte. Det är en fin teori, med en vansinnigt dålig praktik.

Förminska inte någons upplevelser

En av mina bästa vänner blev inkallad till rektorn efter att ha blivit misshandlad. Hon fick rådet att "Ta det lungt" och "Det blir bättre snart" när hon berättade om sin rädsla för sina mobbare.

Om en elev berättar för dig om trakasserier har det gått otroligt långt. Mobbade elever är oftast otroligt rädda för sina mobbare. Ni får aldrig, aldrig någonsin förminska någons upplevelse.

Det är också genomgående något som bara inträffar för tjejer. Minst tre av mina kvinnliga vänner har varit mobbade, och alla de har berättat om lärares och rektors likgiltighet. Så, ta alltid och fundera en extra vända vad det gäller tjejer som berättar om sin utsatthet. Förminskar du deras upplevelser för att du tänker att det på något vis är normalt?

Kamratstödjare

Kamratstödjare är något som dykt upp som ett fenomen som ska lösa mobbning. En eller två personer i varje klass utnämns till 'kamratstödjare', och ska hjälpa till med att se till så att alla elever behandlas bra av varandra.

Det finns två problem med det hela. Det första är att man börjar förskjuta ansvaret från lärarna och rektor till eleverna att ta hand om grova trakasserier.

Det andra är att elever snabbt lär sig vad som är 'normalt' inom sin grupp. Om det är någon som regelbundet blir misshandlad, så är det väldigt snabbt något som ses som normalt. Man lägger det inte på minnet, man tittar undan, och när lärarna väl kommer och frågar minns de helt ärligt ingenting.

Det är också väldigt svårt för kamratstödjare att ta steget att 'ange' en klasskamrat som de kanske är nära vän med. Det är lite väl mycket att begära. 

Friends

Det är lätt att titta på sitt mobbingteam, titta på sina affisher från Friends och tänka att det är klart. Det finns ju ett mobbingteam, det finns affisher, det finns kamratstödjare. Det är löst. Man har blivit vaccinerad. Men mobbing är ett problem som kräver ständig vaksamhet. Det är inte alltid elever misshandlar varandra framför dig.

Friends har även fått kritik från skolverket för att ha drivit kamratstödjare som en slags helhetslösning, och det är en fin och enkel teori att bli förförd av.

Lita inte på skolgårdsvakter

I praktiken fungerar inte skolgårdsvakter nämnvärt. De är oftast inte på platser där de kan se de flesta av eleverna, och det är ofta de helt enkelt hoppar över sitt pass för att de har det stressigt med sina lektioner. Det är ännu en 'lätt' lösning på ett otroligt komplicerat problem (Att faktiskt se vad mobbare/den mobbade har för sig).

Lägg inte upp att byta skola, eller flytta, som en lösning med problem

En mobbad elev kan hamna i samtal med lärare efter en tids mobbning. Ibland kan alternativet att byta skola tas upp.

Då är det absolut viktigaste att inte ta upp det som:

• En helhetslösning på problemet. Den mobbade kommer att känna det som att det är den det är fel på, och att den måste flytta på sig för att det inte ska bli jobbigt för folk.
• En lösning med problem som måste lösas. Typ som att föräldrar måste skicka in papper, eller om det är mobbarna som ska flyttas på att det blir svårt och smärtsamt för det.

Att byta skola kan vara en OK lösning för en elev som förlorat hoppet om att det kan bli bättre, som genomlider smärta varje dag. Det är inte en bra lösning, det är inte en lösning som ska behövas, men det kan vara OK. Det kan, till slut, rädda deras liv.

Det här tog sin tid att skriva. Jag vill tacka mina vänner för deras feedback. Min familj, chef, vården, vänner för ett alldeles underbart stöd. Utan er hade dagarna varit outhärdliga. Utan min rent massiva tur att hitta de underbara vänner som jag gjorde, när jag gjorde det, hade jag varit död idag.